Jag sitter på favoritcafét i stan med en vännina som är på besök från Stockholm. Självklart är samtalsämnet män.

"Det hade inte fungerat ändå. Vi är för olika." säger hon lite sorgset men ändå bekymmerslöst. Frågan är om konstaterandet är ett faktum eller om det helt enkelt är en dålig anledning. Har vi börjat ta för lätt på förhållanden, och har det gjort att vi tror oss ha rätten att vara kräsna? Är det oss det är fel på?

Trettio minuter senare ringer min väns mobil. Hennes killkompis ska komma och dricka kaffe med oss om en liten stund. Tio minuter senare uppenbarar sig en snygg, intressant, trevlig man i 20års åldern. Jag säger till migsjälv att påminna mig om att be min vännina om hans nummer när han har gått.

Efter en timme har jag fått reda på att han har spelat klarinett, ska plugga till läkare, vad han gillar för musik, att han har rest mycket, att han nog ska ta ett extraknäck i Dalarna... Och att han har flickvän...

Bekymmerslöst tänker jag "Jaja. Det hade inte fungerat ändå.. Vi är för olika."
Tio minuter senare ringer jag mitt ex för en fika på tumanhand.

I dagens läge är allt mer eller mindre tolererat vad gäller sex.
Vem man har det med, hur man har det och var man har det.

Men vad som ännu inte är tolererat i vårat samhälle, iallafall inte när
man kommer ner i åldrarna, är antalet sexpartners. Iallafall om du är kvinna.

Jag lever med filosofin att det finns en människa i hela universum som
är rätt för en, men en gång i tiden levde jag med filosofin att det fanns
fler stycken män som skulle kunna vara rätt för en. Detta har resulterat
i att jag inte längre kan räkna mina sexpartners på båda händerna.

Jag undviker gärna frågan om antalet sexpartners, både att svara på den
och att ställa den. Det är ett faktum att folk ljuger om det ändå.
Och alltid beror lögnen av skam. Men skam av olika anledningar, förståss.

Faktum är att jagsjälv slutat bry mig om de pikar, som visseligen
kan ta hårt, som kommer flygandes ut folks munnar. Jag bryr mig
inte längre, för det är inte vesäntligt. Det förändrar inte mig eller dig.

Det är lördagkväll och efter jobbet tar jag tåget hem.
Framför mig på tåget sitter en kvinna som kan tänkas vara några år yngre än mig. Några år låter inte så mycket, men då jag är runt mina 20 år är det en enorm barriär då någon är ett par år yngre.

Precis efter att tåget har börjat rulla vänder sig den unga blondinen sig om mot mig och frågar med panik i rösten:
- "Ursäkta mig? Du har inte någon concealer? Och kanske ett rouge?"
Hennes ögon glittrar till då jag börjar rota rundor efter min nessecär i väskan.

Och då slår det mig att yngre kvinnor nästan har det svårare att leva upp till andras förväntningar än vad vi på några år äldre har.
Vi slutade bry oss, när faktumet fastställdes att det är meningslöst. Det är ju ändå inte med hjälp av rougen och concealern vi vill finna kärleken.
Eller är det det? Kommer vi alltid att var några år yngre, vi också?




Unga kvinnor på ett par år yngre lever i exakt samma utseendefixerade värld som vad jag gör. Den enda skillnad är att jag i mina tjugo, vet att killen hon lånar concealern för, inte bryr sig. Och det gör inga andra män heller.

Att leta efter något man inte riktigt är säker på att finna i tid är egentligen bara dumtdristigt. Men efter att alltid ha varit på jakt efter att finna lycka, rikedom och framför allt kärlek så finns det ibland inga andra alternativ än att fortstätta leta.

Jag kan bli glad av att tänka på att jag börjar dra mig mot ett normalare liv. Äntligen har jag lyckats åstadkomma fenomenet att se normal ut, vilket kan låta dumt sagt, men jag har alltid lyckats att se ut och vara det svarta fåret i vår familj. Och därefter har jag även blivit behandlad.

Det hela har slutat i att jag alltid dragits mot de lite mer mystiska, mörka männen som jag alltid har trivts väldigt bra tillsammans med. Jag skyller allt på familjen.

Nu ser jag chansen att kanske hitta någon som jag kan ha ett normalt liv med. Och därmed också få en trygg framtid att se fram emot.

Men frågan är egentligen: vilket är bäst?