Jag bestämde mig imorse för gå på restaurang nu när jag ändå är här uppe. Slösa pengar liksom. Jag hittade ett fancy Pizza Hutt. Ett ställe som, när jag var yngre, inte var särskilt fancy alls. När jag klev in i den gigantiska lokalen som gick i rött med purrpurröda skinnfotöljer att sitta i blev jag förvånad och positivt överraskad.

En man i 25års åldern mötte mig i dörren och undrade vad han kunde hjälpa till med. Jag sa att jag tänkte jag skulle äta en bit och han frågade om jag ville ha buffé. ”Pizzabuffé?” tänkte jag lite skeptiskt och bestämde mig istället för att komponera någonting eget ur menyn, då jag som bekant inte äter särskilt många grejer.

Jag slog mig ner i en diskret hörna för två och så fort jag tittat på menyn och slått ihop den kom min servitris. Min servitris. Jag fick in en flaska bubbelvatten och efter att ha bläddrat igenom dagens City kom min mat in. Då hände någonting oväntat.

Som bekant var jag ute och ’gjorde staden’ på onsdagskvällen/natten vilket resulterade i huvudvärk, muntorrhet, dålig hy och en mössa för att dölja mitt blonda ruffs. In kommer en äldre herre med en man på 25 i släptåg. Dom slår sig ner ett bord bort och gör sig bekväma. Jag tycker att jag känner igen den unga killen från någonstans, och när han reser sig upp för att gå bort till buffén ser jag vem det är. Andreas Wilson. Ni vet, killen ifrån ondskan, som trotsar skolan och nästan gör finnländskan med barn?

När Andreas slått sig ner igen sneglar han mot mitt håll med jämna mellanrum och jag tänker att ”så illa kan jag väl inte se ut idag?” men när jag möter hans blick ler han och börjar flirta med mig. På gammalt hederligt flirtvis. Kisande ögon och ett snett pojkaktigt leende. Jag måste sett dum ut, för killen ifråga är en av de snyggaste på min tio-i-topp lista, och där satt jag ensam vid ett bord utan kavaljer.

När Andreas och hans äldre herrsällskap reste sig upp från bordet travar han, innan han går ut, bort till mitt bord. Och frågar om han kan få mitt nummer! Jag har nog aldrig blivit så paff i hela mitt liv. Det enda jag i princip hann med var att förklara att jag bara var på besök, men självklart gav jag honom mitt nummer.

När han hade gått spred sig ett leende på mina läppar. Jag hade precis sett Andreas Wilson äta mat med äldre herre på Pizza Hutt, jag gav honom mitt telefonnummer, men ändå var allt jag kunde fantisera om att den äldre herren någon gång under middagen skulle kläcka ur sig ”Håll gaffeln rätt, Erik…”

Småfnissandes betalde jag notan och gick därifrån.

 

Sofia

28 november 2008 00:25

Grattis! Låter nästan för bra för att vara sant ;)

http://sofiasko.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

BYTAT BLOGGADRESS TILL http://primarymirrors.wordpress.com/SÅ GÅ IN DÄR OCH LÄS, KOMMENTERA OCH REFLEKTERA SÅ HADEJAG BLIVIT JÄTTEGLAD! <3 TAKE CARE / FRÖKEN PRYM...

  Så händer det som händer varje år. Jag går och blir förskyld. Och jag menar inte förskyld som i ett dåligt B-syfte utan riktigt ruggigt, tyck-synd-om-mig förksyld.   Jag har spenderat åtaliga timmar i sängen varav 22 av dem bestod av sömn, och har...

  Vackra människor kan få precis vad dom vill.Det finns en sak som jag tycker är värre än vackra människor som förväntar sig att dom kan gå ut en kväll, utan ett rött öre på fickan, och bli bjuden på precis allt, och det är vanliga dödliga som gör de...

    Jag pratade men två nyfunna vänner, och en äldre vän, om stockholmares sätt att bemöta människor. Sitter du på tunnelbanan eller stationen, och försöker föra ett samtal med en människa, får du på automatik tusen blickar mot dig som undrar om du a...

  Då jag kommer ifrån en småstad finns det många saker som förvånar mig vad gäller vår vackra huvudstad.  En smärre grej är att jag  packade småkalla kläder när jag åkte upp hit, då jag trodde att vädret borde vara ungefär detsamma som hemma. Jag bed...