Jag bestämde mig imorse för gå på restaurang nu när jag ändå är här uppe. Slösa pengar liksom. Jag hittade ett fancy Pizza Hutt. Ett ställe som, när jag var yngre, inte var särskilt fancy alls. När jag klev in i den gigantiska lokalen som gick i rött med purrpurröda skinnfotöljer att sitta i blev jag förvånad och positivt överraskad.

En man i 25års åldern mötte mig i dörren och undrade vad han kunde hjälpa till med. Jag sa att jag tänkte jag skulle äta en bit och han frågade om jag ville ha buffé. ”Pizzabuffé?” tänkte jag lite skeptiskt och bestämde mig istället för att komponera någonting eget ur menyn, då jag som bekant inte äter särskilt många grejer.

Jag slog mig ner i en diskret hörna för två och så fort jag tittat på menyn och slått ihop den kom min servitris. Min servitris. Jag fick in en flaska bubbelvatten och efter att ha bläddrat igenom dagens City kom min mat in. Då hände någonting oväntat.

Som bekant var jag ute och ’gjorde staden’ på onsdagskvällen/natten vilket resulterade i huvudvärk, muntorrhet, dålig hy och en mössa för att dölja mitt blonda ruffs. In kommer en äldre herre med en man på 25 i släptåg. Dom slår sig ner ett bord bort och gör sig bekväma. Jag tycker att jag känner igen den unga killen från någonstans, och när han reser sig upp för att gå bort till buffén ser jag vem det är. Andreas Wilson. Ni vet, killen ifrån ondskan, som trotsar skolan och nästan gör finnländskan med barn?

När Andreas slått sig ner igen sneglar han mot mitt håll med jämna mellanrum och jag tänker att ”så illa kan jag väl inte se ut idag?” men när jag möter hans blick ler han och börjar flirta med mig. På gammalt hederligt flirtvis. Kisande ögon och ett snett pojkaktigt leende. Jag måste sett dum ut, för killen ifråga är en av de snyggaste på min tio-i-topp lista, och där satt jag ensam vid ett bord utan kavaljer.

När Andreas och hans äldre herrsällskap reste sig upp från bordet travar han, innan han går ut, bort till mitt bord. Och frågar om han kan få mitt nummer! Jag har nog aldrig blivit så paff i hela mitt liv. Det enda jag i princip hann med var att förklara att jag bara var på besök, men självklart gav jag honom mitt nummer.

När han hade gått spred sig ett leende på mina läppar. Jag hade precis sett Andreas Wilson äta mat med äldre herre på Pizza Hutt, jag gav honom mitt telefonnummer, men ändå var allt jag kunde fantisera om att den äldre herren någon gång under middagen skulle kläcka ur sig ”Håll gaffeln rätt, Erik…”

Småfnissandes betalde jag notan och gick därifrån.

Jag pratade men två nyfunna vänner, och en äldre vän, om stockholmares sätt att bemöta människor. Sitter du på tunnelbanan eller stationen, och försöker föra ett samtal med en människa, får du på automatik tusen blickar mot dig som undrar om du antingen är psykiskt sjuk, eller onykter.  Folk har så mycket lättare att vara anonyma här. Inte bara för att det är en stor stad, men självklart då för att dom undviker att utnyttja sin sociala kompetens.

Onsdagskvällen spenderades med sådana här samtal. Om stockholmares cravings om att vara just så anonyma som dom är. En flaska vin senare bestämde jag och min vän J oss för att dra ut på Baba Sonic nere vid Mariatorget, och påvägen dit gjorde vi ett vad.

J påstod att taxichaufförer i stockholm uppskattar en tyst kund mer än en pratsam. Självklart kan jag tänka mig att chauffören hört rutinfrågorna som han vet att ingen är intresserad av, tusen gånger. Men jag kan ändå inte tänka mig att det skulle vara trevligare med en knäpptyst taxifärd. Vi frågade herr taxichaufför (jag försökte titta på brickan och se vad han hette, men mina ögon kunde inte fokusera särskilt mycket) vilket han föredrog och han svarade att det var väl trevlig. Men sen fick han ju också 45% i dricks.

Baba Sonic kan man väl likna vid Klubb Svanen på Jazzhuset. Alla tanter förstår vad jag menar, men för er som är ofamiljära med stället kan jag berätta att inte en brud väger över 35 kilo, och alla bryr sig mer om hur dom ser ut när dom dansar, än att ha kul. Lyckligt nog är jag inte en utav dom, fastän jag förmodligen var den enda på stället som faktiskt borde oroa mig för hur jag såg ut då jag vart den enda på stället som faktiskt inte kunde vara snygg i en oversized farfars-stickad tröja.
Lyckligtvis hade jag klänning.

Framåt klockan ”alldeles för sent” tog jag och J en taxi till Stureplan, något som jag egentligen inte alls ville uppleva då jag tror att jag hade blivit så grymt besviken. Jag bestämde mig för att jag var för full för att gå in där, och lyckligtvis bestämde sig vakten för det också. Jag gick och köpte en LOKA istället.

Efter något som kändes som en evighet, var vi tillbaka på det femstjärniga hotellet och ragglade oss upp för trapporna för en någerlunda god natts sömn. J skulle jobba dagen efter och imorse var han sen till jobbet, såklart. Efter en varmdusch och öppnandet av en påse cashewnötter för femtio spänn (som jag aldrig rörde) somnade jag snurrigt och kände att det var det enda jag kunde göra för att undvika att fyllekräka. En poäng till mig.

Sittandes på ett café med gratis internetuppkoppling, i gallerian ’Skrapan’ kan jag konstatera att Stockholm har det största utbudet på precis allt. Men att jag trivs med det fatum att vara en småstadstjej. Jag leker gärna Carrie Bradshaw och lever drömmen en vecka, men med all den här anonymiteten, egoismen och överlägsenheten är det just allt jag skulle klara av. En vecka.

Borta bra men hemma bäst.