Så händer det som händer varje år. Jag går och blir förskyld. Och jag menar inte förskyld som i ett dåligt B-syfte utan riktigt ruggigt, tyck-synd-om-mig förksyld.

Jag har spenderat åtaliga timmar i sängen varav 22 av dem bestod av sömn, och har alltså, förutom när jag sover, gott om tid att fundera på allt. Men det enda jag förmår mig att tänka på är varför jag inte har någon man som kan ta hand och tycka synd om mig?

Detta resulterar i den klassiska Amerikanske drömmen/mardrömmen.
Jag ligger med två filtar, två täcken, fyra kuddar, romcoms och en förpackning med glass. Som jag, skamligt nog, fick gå ner och köpa själv.

Därefter kom jag på migsjälv med att jag vanligtvis gillar att sitta för migsjälv med en bok och favoriten c-vitamin brus med is. Har jag rätten att själv bestämma när det duger med att ha en man i mitt liv?

Jag ska inte klaga. Jag ska äta min glass nu.