Det är lördagkväll och efter jobbet tar jag tåget hem.
Framför mig på tåget sitter en kvinna som kan tänkas vara några år yngre än mig. Några år låter inte så mycket, men då jag är runt mina 20 år är det en enorm barriär då någon är ett par år yngre.

Precis efter att tåget har börjat rulla vänder sig den unga blondinen sig om mot mig och frågar med panik i rösten:
- "Ursäkta mig? Du har inte någon concealer? Och kanske ett rouge?"
Hennes ögon glittrar till då jag börjar rota rundor efter min nessecär i väskan.

Och då slår det mig att yngre kvinnor nästan har det svårare att leva upp till andras förväntningar än vad vi på några år äldre har.
Vi slutade bry oss, när faktumet fastställdes att det är meningslöst. Det är ju ändå inte med hjälp av rougen och concealern vi vill finna kärleken.
Eller är det det? Kommer vi alltid att var några år yngre, vi också?




Unga kvinnor på ett par år yngre lever i exakt samma utseendefixerade värld som vad jag gör. Den enda skillnad är att jag i mina tjugo, vet att killen hon lånar concealern för, inte bryr sig. Och det gör inga andra män heller.

Att leta efter något man inte riktigt är säker på att finna i tid är egentligen bara dumtdristigt. Men efter att alltid ha varit på jakt efter att finna lycka, rikedom och framför allt kärlek så finns det ibland inga andra alternativ än att fortstätta leta.

Jag kan bli glad av att tänka på att jag börjar dra mig mot ett normalare liv. Äntligen har jag lyckats åstadkomma fenomenet att se normal ut, vilket kan låta dumt sagt, men jag har alltid lyckats att se ut och vara det svarta fåret i vår familj. Och därefter har jag även blivit behandlad.

Det hela har slutat i att jag alltid dragits mot de lite mer mystiska, mörka männen som jag alltid har trivts väldigt bra tillsammans med. Jag skyller allt på familjen.

Nu ser jag chansen att kanske hitta någon som jag kan ha ett normalt liv med. Och därmed också få en trygg framtid att se fram emot.

Men frågan är egentligen: vilket är bäst?